Det var kallt, kallare här uppe i Sverige än nere i Danmark. Signe satt i baksätet på sin morbrors bil, han som var lite rund om magen och nästan helt flintskallig.
— Lyssnar du på mig, Lillen? sa Nils Magnusson. Jag fixade en roll åt dig som kriminalinspektör i Björköby. Det finns en liten lägenhet bara tio minuter från polisstationen.
Signe kastade en sned blick på honom och log tyst, böjde sig fram för att sträcka på ryggen. De hade snart suttit i bilen i tre timmar. Nils hade stannat vid ett matställe och köpt lite frukost för resten av resan, som bara borde ta femtiofem minuter.
— Ja, jag vet, mumlade Signe. Du sa det till mamma igår. Jag var där. Du vet.
Hon steg ut, sträckte på de tunna benen, kände hur byxorna gled ner lite men hölls på plats av bältet. Hennes händer föll automatiskt i bakfickorna. Hon studerade landskapet; hon kände knappt igen markerna, men förstod vad fälten och husen på bilderna skulle föreställa.
Vid matstället tog hon ostfrallor och pålägg, och beställde en islatte. Hennes morbror pratade med den trötta unge mannen vid kassan som knappt reagerade på stölden vid dörren. Signe och Nils utbytte en kort blick, båda medvetna om att de egentligen inte arbetade gratis. De betalade tyst och fortsatte mot bilen.
Signe lutade sig tillbaka, blickade ut över de öppna fälten som långsamt gled förbi. Det var här i Sverige som hon skulle försöka börja om, hitta någon slags stillhet efter kaoset hon lämnat i Danmark. Men småstäder har alltid sina egna hemligheter, och hon kunde redan ana att Björköby inte skulle bli så stillsamt som hon hoppats.